Mornitologen är en ungdomsbok skriven av Johanna Thydell och utgiven av Alfabeta.
Boken handlar om sjuttonåriga Moa som hela sitt liv levt med sin pappa efter att hennes mamma Hedvig lämnade dem när hon var två år. Nu, femton år senare, hör Hedvig av sig och vill träffas, men Moa vägrar. För henne är Hedvig död och hon har klarat sig hur bra som helst utan sin mamma. Hon har ett bra liv med sin pappa, Susanne, Lucas och bästa vännen Otto. Även fast hon måste undvika vissa personer som Vispen och försöka få Hannah Eldh att inte sno Otto. Men när Moa funderat ett tag bestämmer hon sig ändå för att träffa Hedvig, hon måste få veta varför hon stack. Tillsammans med Otto gör hon upp en plan hur hon ska låtsats vara en fågelskådare som spanar på mammor. En mornitolog.
Det här var en ganska lättläst och rolig bok som man kom snabbt framåt i. För mig tog det endast ett par dagar att komma igenom den. Men den var väldigt bra och rolig! Jag kom in i boken snabbt och den var aldrig svår att förstå trots att det ibland hoppade mellan nutid och händelser när Moa var liten. Jag gillade att man fick läsa om andra händelser från tidigare, det gjorde att man förstod varför Moa var som hon var och hur hon hade blivit formad av att växa upp utan en mamma.
Jag tror många kan relatera till den här boken, både när det gäller att växa upp i en familj som Moas och när det gäller kompisar och kärlek. Moa lever med sin pappa, hans nya fru Susanne och sin femåriga halvbror Lucas. Hon älskar sin familj och trots att Susanne inte är hennes biologiska mamma, känns hon mer som en mamma för Moa. Men ibland känner sig Moa lite utanför i familjen, som att hon bara är ett bonusbarn. Jag tycker det är väldigt fint beskrivet och jag tror att många kan relatera. Moas bästa kompis Otto är kär i en tjej som heter Hannah Eldh och Moa oroar sig mycket över hur det kommer att bli när någon gång i framiden Otto får en flickvän. Kommer han inte vilja vara med henne då? Även det tror jag många kan känna igen sig i.
Lite här och var i boken finns fotnoter, det är något som jag stör mig på. Jag tycker att det blir jobbigt att hel tiden låta blicken vandra ner på sidan för att läsa fotnoten, det gör att man stannar upp i läsflytet. Men samtidigt gillar jag de små kommentarerna, de tillför mycket till berättelsen och är väldigt roliga.
Jag rekommenderar alla som är över 12 år ungefär och vill läsa en bok som bara är skön att läsa utan något jobbigt att läsa den här boken. Det är en bok man hela tiden vill fortsätta läsa samtidigt som man inte vill att den ska ta slut. Superbra!
- Agnes Lindholm 9:1
Det är många seminarier som pågår under helgen och man kan ha saker inplanerade hela tiden. Jag gick mest på korta seminarier på Ung scen. Där pratade barn- och ungdomsförfattare om olika saker som rör läsning. Jag var och lyssnade på Martin Widmark och Ola Lindholm som pratade om 70 000-ords klubben. Den bygger på att man som vuxen måste kunna ungefär 70 000 ord för att klara sig i livet. Det är det ordförrådet som behövs för att kunna läsa en vanlig dagstidning som till exempel DN eller Svenska Dagbladet. Martin och Ola vill uppmuntra barn till att försöka lära sig så många ord som möjligt och det gör man enklast genom att läsa mycket. Men jag håller med om det Martin sa; "Egentligen är det som att prata för stängda dörrar när man är här på bokmässan. De som behöver höra detta är uppenbarligen inte här". Det är en intressant fråga hur man når de som behöver få hjälp om hur man kan läsa för sina barn och väcka läslusten. 
